En del gammalt, en del nytt - mycket gott nytt!

Det är årets sista dag. Decenniets sista dag. 2010 låter rätt bra, det låter förhoppningsfullt, fullt av möjligheter. Jag har planer på att hitta lägenhet i Lund, ha fruktansvärt lätt för nationalekonomi, bli oförskämt lycklig och ni vet, vinna val. Det var så roligt sist.

Det är under det här decenniet jag ska skaffa mig en titel och hitta eller skapa jobbet som ska uppfylla mina drömmar. När det här decenniet är slut har jag - om allt går som det ska - fyllt 30 år. Jag kommer dock aldrig bli en dag äldre än 28. Jag tror inte att jag går hem som 30-åring.

Det har varit ett bra år, lite ostrukturerat, lite kaotiskt, men bra. Jag är nöjd. Jag tänker inte känna mig tvingad att summera vad jag gjort, men lite bilder som nästan ersätter ord kan jag dela med mig av.

Vänner, inte bara snygga utan smarta också.
Tågluffen, Vatikanstaten
On the road!
Valrörelse!
U2, baby! U2!

Gott nytt år!

En julsaga

För några år sedan bodde vi i ett hus med fyra olika lägenheter. I källaren fanns en bastu som vår granne en morgon upptäckte uppskattades av män som vanligtvis inte bodde i vårt hus. Vansinnigt spännande, tyckte jag. Vansinnigt obehagligt, tyckte pensionärsparet på andra våning och helt plötsligt var vår gemensamma ytterdörr låst relativt tidigt varje kväll.

I den andra lägenheten på andra våningen bodde en småbarnsfamilj. Deras lägenhet låg över vår. Den familjen ogillade det faktum att vi alla delade tvättstuga. De tyckte än mer illa om att dela tvättmaskin med hundägare.

Vår första jul i den lägenheten var mysig som jular har en viss tendens att vara. Men julen tog slut och plötsligt skulle pynt och annat juligt bort. Våra grannar på våningen ovanför planerade en kupp och slängde ut sin gran från sitt fönster, så den landade på vår gemensamma plätt. Men givet av att vi var de nya som kunde ses som de utan full koll på lägenhetsvanor tolkades granen till att vara vår. En avdankad gran brukar inte uppskattas och så småningom kom ett klagomål. "Det är inte okej att slänga granen i den gemensamma trädgården."

Vi förstod precis och höll med på alla sätt och vis. Våra grannar tänkte säkert att detta kunde vara ett bra sätt att öppna upp för nya - hundlösa - hyresgäster.

"Ni måste ta vara på er gamla gran" fick vi höra. "Oja, men det gör vi alltid, den ligger redan nerpackad i en kartong."

Vi har plastgran och skulle vara fruktansvärt korkade om vi slängde bort den. Våra grannar hade rodnande kinder. Surt för dem.

Jag tycker fortfarande det är fruktansvärt roligt.

Dagen före

Det är mindre än två timmar kvar tills dagen går över till julafton. En julaftonsmorgon med vit snö, trötta ögon, tända ljus och ett välpyntat hem. Om mindre än två timmar är det jul på riktigt.

Jag har haft besök av hälften av Ulricehamns befolkning på jobbet och slått in julklappar som den resterande halvan ska få. Människor ler, önskar varandra god jul och köper presenter till de i sin närhet - och några till.

På TV:n visar de Love Actually.

Julgranen är pyntad sedan en timme tillbaka.

Jämte datorn står ett glas med glögg.

Jag är trött men vill inte gå och lägga mig. Det kan vara denna tiden som är julens bästa, den minuterna före, när det är stilla, när det som finns är förväntningar, tankar och en inte alltför bestämd verklighet.

Tänker på Kai, vet att han slipper må dåligt, vet att hans familj saknar hans närhet. När julen inte är densamma. Saknar det som var. Försöker ta tillvara på det som är. På studerna av glädje och skratt. Högtiden då man ska uppskatta sin närhet som mest. Hemma har vi pyntat med luggslitna julaffischer, inte för att de är överdrivet juliga, inte för att de är överdrivet vackra, utan mest för att de innehåller minnen. Ovanför spisen har vi en affisch som Omma tyckte passade där så bra, som trots smörfläckar och söndertejpade kanter kan vara det finaste. I granen hänger julgranskulor som är sönderskrapade och blottar vit plast på sina ställen. De hänger där för att man ler åt dem, vår katt Gizmond brukade tycka att julgranen var en enda stor leksak och julgranskulorna var alltid på andra ställen än granens grenar. Kulorna var mycket bättre leksaker än uppvridna och rörliga råttleksaker.

Väntar. Tänker spela julmusik på så hög nivå som möjligt, plockar kanske fram gitarren vars strängar hade planerats utbytas för att spela den enda jullåten jag kan spela - nåja, typ spela - och kollar försiktigt under granen för att lite i smyg klämma på julklapparna.

God jul.

Att uppskatta

Nog för att jag råkade låta fel kund betala för fel varor och nog för jag gick och letade fruktansvärt länge efter böcker som inte fanns, är det omåttligt kul att jobba i julhandeln. Humörshöjare 1.

Mamma ska göra varma mackor. Vad gör jag under tiden? Tittar på Vänner och bloggar. Humörshöjare 2.

Therese ringde och planerade filmtittande. Social måndagskväll. Humörshöjare 3.

Ett mail avslöjar att tentaresultatet har kommit ut. Magvolt 1.

En tripp till Ladok avslöjar det. Mitt resultat på EU-ångest och maktrelation mellan förvaltning, politiker och medborgare.

Ingen visste vad hemtentan krävde. VG. 15 poäng VG.

Jag skulle nästan kunna sträcka mig så långt att jag sätter ett hjärta jämte "förvaltning". Nästan.

Kai, 18 december

Dagen kom, dagen när det som var inte längre är, när det som du vetat väcker dig med en örfil, skadar dig, skär ett sår som aldrig kommer att läkas, som ett sår du vetat att du kommer få. Dagen när gårdagen tillhör en annan era. När det som var, idag bara är minnen.

Min mormor, min Omma, var alltid en pojkflicka. Nog för att hon hade kjol, blus och ton med hårspray - hon var en pojkflicka. Hon var tjejen som hängde med killgänget när hon var liten, satsade på karriären när hon var äldre medan hon lät min morfar vara hemma, hon tyckte om att dricka öl framför TV-sporten. Du var som en son för henne. Hon tänkte ofta på dig och pratade mycket om dig även om er kontakt var dålig. Hon saknade dig. Hon älskade dig. För det är jag dig så tacksam. Du gjorde min Omma glad.

Ditt liv var rikt. Du levde det liv så många längtar efter. Seglade, såg, upplevde, satsade, var. Du levde. Du såg varje hav, varje världsdel. Men det blir en så knapp tröst när livet tar slut. När livet avslutas för tidigt. När verkligheten blir kall.

Sist vi sågs berättade du om hur Knut hade skjutsat dig på moped från Göteborg till Limmared. Vi skrattade och sade att du skulle göra det igen. Men tiden räckte inte. Den sista dagen kom.

Jag tror inte på farväl, jag tror inte på slut, jag tror inte att ett är slutar vara. Hemma har vi tänt ett ljus för dig, jag viskar inget farväl. Jag viskar ett tack.

För att det som var alltid är, tack Kai.

Se normal ut

Ett moment avklarat, ett kvar. Sedan åker jag hem till en del av Sverige där man inte chockeras över några centimeter snö (de sade för övrigt till mig att Skåne låg närmare ekvatorn - det märks inte någonstans idag).

Jag skulle vara en god hyresgäst och lämna en blomma till min värd tidigare idag - så snabbt som möjligt då blommar har en viss tendens att dö i min vård. Värden hade ett barnbarn på besök. Jag kan inte hantera sådana. Jag skakade hand med en 10-åring och sade "trevligt", gör man det? Fortsätter genom att inleda ett samtal om något hon kan knyta an till - skolsystemet, frågar huruvida hon tycker skolan ska vara kommunal eller statlig eller bara helt och hållet privat och vilka för- respektive nackdelarna med de olika formerna är och hur hon tror det inverkar på undervisningens kvalitet. Nej, jag sade att jag skulle springa tillbaka för att jag hade mycket att plugga. Och det har jag. Men likväl pluggar jag inte.

Men mamma sade att det visar på att man har respekt när man skakar hand även med yngre människor. Bra, tänkte jag. Min oro tolkas till respekt. Snyggt. Att klara verkligheten AB.

Marknaden fixar det

Hur? Var? När? Varför? Nej? Vårt knapra arbete är en sida för långt. Och vi har inte skrivit någon slutsats än. Igår jobbade jag på att fylla ut. På att ordbajsa. Idag måste jag cutta. Ja, jag måste cutta. För jag tog mig ett ansvar och lyckades klassas som snäll för att jag vill gräva i andras texter och lägga min egen betoning på det. Det kanske räcker med en slutsats som säger "Marknaden kirrar't vettu - biffen asså" och efter lite googlande slås jag av att vår examinator är folkpartist. Det måste ju gå hem.

Men först ska jag skriva bort en sida.

Uppenbarligen upp och ned

Nu sitter jag med ett grupparbete. Uppenbarligen. Jag skulle skriva en del av analysen. Uppenbarligen. Hittills har jag mest skrivit om den delen av bakgrunden som jag ska skriva en analys utifrån. Bra sätt att göra sig populär.

Uppenbarligen.

Ni vet hur det är på arbetsintervjun. "Dina svagheter?" "Choklad och samarbete."

Inte så mycket att jag skulle ha svårt att samarbeta egentligen. Mest att jag inte vill ha text som är skriven av någon annan. Eller en analys någon annan har kommit fram till. Jag vill komma fram till att tillväxt är dåligt för fattigdom. Uppenbarligen. För det är tillväxt som utrotar den. En av min grupparbetsvänner vill nog hellre komma fram till att ekonomi och fattigdom inte hör ihop. Det är ett problem som får min tunga att göra ont.

Mest är det nog att jag vill göra arbeten själv för då kan jag inte klaga på någon annan. Då är det bara min studiediciplin det är fel på - vilken har sin grund i min uppfostran och således är mammas fel. Uppenbarligen.

I helgen skulle man svara på frågan om vad man hade för drömyrke. Jag kunde inte definiera mitt så jag sade "journalist" och svarade mig själv med att lyfta på ögonbrynen. Idag vill jag mest vara egenföretagare. Själv. Imorgon vill jag jobba med opinionsbildning. Och med demokratiinstitutioner i utvecklingsländer. Och med att ragga investerare till företag i utvecklingsländer. Och med att skriva texter som jag får formulera helt själv och utifrån perspektiv som inte är plockade ur någon kurslitteratur. Sedan vill jag faktiskt vara polis vid sidan om. Och vara den söta tanten i glasskiosken. Och ha kvar varannan lördag på Bokia.

Uppenbarligen.

Final countdown

Jag har läst ett kapitel i en av kursens obligatoriska böcker under helgen. Ambitiöst, intalade jag mig.

Mest har jag annars lyssnat på pass om såväl opinionsbildning som kampanj och nästan tillämpat lokalsinnesinstrument i Halmstad. Innan nästa helg ska ett grupparbete, seminarium och kunskapsprov vara avklarat.

Går säkert bra om man spetsar till studierna med bitska julsånger.

"I know in my heart that man is good"

Ny delkurs, nya möjligheter. Jag ser det som ett nytt år, lite som ett nytt liv. Internationell politik började igår och vi får prata krig. Jag ligger ungefär 400 sidor efter i läsningen, men är inte så bitter. Och det gör inte så mycket att jag behöver läsningen till en debatt på fredag, ett grupparbete med inlämningsuppgift och tillhörande seminariepresentation nästa torsdag samt ett kunskapsprov dagen därpå. Det finns nätter och kaffe har jag hört från mer erfarna studenter.

Det är lugnt, min bitterhet är så gott som obefintlig trots att jag fick handla kurslitteratur för ungefär 768 kronor igår - två stycken böcker för 768 kronor. Det gör mig inget att de var slut på andrahandsbokhandeln. Oöppnade böcker luktar gott.

Det gör inget att vi har ett grupparbete över jul.

Det gör inget att jag misskalkylerat decemberstress till att handla om julstress framför pluggstress.

Det gör ingenting för igår, på delkursens första föreläsning, sade min föreläsare att Reagan, trots att det i Sverige kanske är som att svära i kyrkan, egentligen kanske hade förtjänat Nobels fredspris för sin förda politik under Kalla kriget som tvingade Sovjet att erkänna sig besegrat.

Det är en bra start trots att jag ligger närmare 500 sidor efter i läsningen.

En riktigt god jul börjar med blod

I Lekstugan 2.0 har jag demonstrativt valt att inte julpynta för att för mig själv konstatera att om jag ska definieras ha något eget, ska det inte vara en stuga - även om jag kommit att tycka lite mer om den nu än tidigare. Men jag har sträckt mig så långt som att ha en liten adventsljusstake med små röda ljus på en liten träbricka med röda band. Igår tände jag ljus nummer ett första gången, sedan väntade jag tio minuter med att tända ljus nummer två så det faktiskt skulle se ut som om jag varit strukturerad nog att förra söndagen också uppmärksamma första advent.

Idag ringde jag min chef för att lite försiktigt fråga om hon kanske behövde lite extra hjälp i julhandeln. "Ja, jag har redan skrivit upp dig hela veckan och lite mer!"

Jag försökte låta kontrollerad och säga ord som trevligt och att jag ser fram emot det. När jag lade på slängde jag av mig mitt headset för att dansa med höga hopp och högljudda skrik som skulle vara försök till sång men kvävdes av jubel. Att jobba i julhandeln är bland det bästa som finns. Det är svettigt, det är trångt, det är stressigt, det är alldeles, alldeles underbart.

Det är där, i samma andetag som jag slår sönder några av högerhandens nagelband på tejphållaren och försöker låtsas som att det inte alls kom lite blod på julklappspappret, det är där min julstämning infinner sig. Det är när någon - förhoppningsvis någon annan än mig - välter ner hyllan med blyertsstift som alla sprids på golvet och blandas med olika storlekar som jag är som bäst på att säga "God Jul" och verkligen mena det.

Att äta rätt är stort, att äta billigt gör dig större

Idag fick jag ett nytt favoritmatställe. Nog för att jag ätit där innan och nog för att maten inte är vare sig den godaste eller billigaste i Lund. Men i den mån jag känner för att bli en non-stop-eater är det mitt favoritställe utan mätbar konkurrens.

Jag beställer något som jag inte kan uttala namnet på, ler försiktigt och ser mig som rätt nöjd för att ha sagt något som borde vara grekiska. Jag får frågan om det är tillräckligt stor portion. Får man välja sådant själv - vilken grej, tänkte jag.

- Du har ett vackert leende. Vill du ha mer kan du komma och hämta det, du får hur mycket mat du vill med ett sådant leende.

Så bra. Det finns ett vinstintresse i mitt leende.

Koffein och variation

Tröttnade på kaffe och bestämde mig för att köpa Red Bull, men behövde inte visa legitimation. Känns kanske bra att tas för att vara över 15 år. Känns kanske inte alls bra att det faktiskt är åldersgräns.

Förväntar mig på något sätt att koffein inte bara ska bidra till att göra mig pigg utan framförallt få mig att veta exakt vad som ska formuleras i hemtentan. Då kan man räkna med ett framtida förbud för studenter att köpa energidryck. Och kaffe.

Hemtentan är för övrigt är min fjortonde - jag upprepar, fjortonde - hemtenta för i år.

Kul med varation.